reseinspiration

I Grand Canyon åkte vi till Visitor Centre och fick lite info om parken samt bokade hotell för natten på Yavapai lodge. Direkt fick vi möta det vackra Grand Canyon genom att vi stannar till på ett antal utsiktsplatser. Det är så vackra färgskiftningar och är så stort! Att det skulle vara vackert var jag nog inställd på, det är ju trots allt USAs mest kända nationalpark. Men att det var så storslaget och mäktigt tog nästan andan ur mig.

På kvällen tog vi shuttle bus till Hopi point där vi bevittnade en fin solnedgång. Käkade middag på vår lodge innan vi gick och lyssnade på Ranger Bob som berättade historier och anekdoter om Grand Canyon.

På väg från Grand Canyon dagen efter körde vi längs den scenic route som heter Desert View Road. Vid Desert view point har du en fin, nästan 180-gradig utsikt över dalen. På platsen låg även Watchtower som byggdes på 30-talet. Inuti fanns fina indianmålningar och en presentbutik.

Sen brände vi på fram till Kayenta, förutom ett stopp i Tuba city. Längs vägen fanns flera marknadsplatser där indianer sålde hantverk. Nu var vi nämligen inne i Navajoland. Området är ett indianreservat för navajoindianer. Det är ett vackert landskap, rödskiftande berg på ena sidan och busk- och trädförsedda berg på den andra. Varmt på dagen och kyligt på natten. Kayenta ligger vid Monument valley, detta röda område. Här har otaliga vilda västern-filmer spelats in.

Vi ser direkt skillnad på uppträdandet från indianer och övriga amerikaner. Navajoindianerna har ett mer lågmält och blygsamt sätt att ge service på till exempel. Charmigt och genuint!

Här i navajoland har de även en annan tidräkning, de lägger på en timme så det gäller att hålla reda på när man åker in och ut från området. De har även egna lagar, bland annat alkoholförbud, så att få tag på en öl går inte.

En dag åkte vi till Canyon de Chelly, fortfarande inom navajoområdet. Vi tänkte först ta en av alla turer som går att haka på i området men när vi kom dit visade det sig att det går att hyra en privat guide, alltid navajoindian, närsomhelst och för endast 15 dollar i timmen. – Taget, sade vi och bokade upp en 3-4 timmars hike direkt.  Vår guide för hiken hette Raymond Yellowbird. Han var en aning reserverad till en början men visade sig vare en bra guide och ett trevligt sällskap under turen. Turen gick ner i dalen vid Ledge Ruin Overlook och gick längs dalen för att sedan komma upp vid Tunnel Overlook igen. Trevlig tur i trevligt klimat och vacker miljö. Raymond visade oss pueblohusen i bergen, fyrkantiga eller runda hus där indianernas förfäder bodde för flera hundra år sedan. Efter puebloindianerna innebodde navajoindianerna dalen och från dem kan man i de branta bergen se utstakade stigar som nötts ut i berget. Fascineras över att de verkligen tog sig fram på dessa branta berg och än mer fascinerad över att indianerna gjort målningar på helt vertikala väggar. Hur stod de när de gjorde dem?

Raymond fick betalt för fyra timmar och dricks och vi begav oss till Window Rock. Raymond berättade om en navajofestival som pågick där. Window Rock ligger nära gränsen till New Mexico och ligger mitt i Navajoreservatet. Vi checkade in på ett hyfsat Quality Inn-hotell som kostade bara drygt 80 dollar inkl skatter och frukost. På festivalområdet gick vi till rodeon. Kändes lite surrealistiskt på nåt vis med en massa indianer i cowboykläder. Det var kul att se rodeo för första gången och jag har aldrig tänkt på att det finns så många olika grenar. Brotta ner en kalv, bara lasso runt kalv, rida vildhäst, rida tjur mm.

När vi var mätta på underhållning och deras mod gick vi för att käka middag. Vi valde Denny´s, ett diner utanför stan. Visade sig vara ett lyckokast för jag fick ett mycket rörande bemötande av navajotjejen som serverade oss. När vi lämnade restaurangen fick jag en personlig gåva av henne, en hårpinne som hon tillverkat själv. Jättefin och så glad jag blev!

Från Window Rock tog vi oss söderut, förbi Petrified Forest National Park, dit vi kom lagom till en film om parken. Vi körde aldrig in i nationalparken men såg träd i genomskärning i Visitors center istället. Liggande träd såg vi längs vägen varvat med dinosaurier (reklam för Dinosaur Park). Dessa förhistoriska träd består utav kvartskristaller som ersatt träcellerna och som skapar vackra färger och mönster av trädet i genomskärning.

Nu lämnade vi navajoland och åkte igenom apacheland. Landskapet förändrades hela tiden. I Apacheland var det grönt och mycket skog.

På eftermiddagen kom vi fram till Tucson, Arizonas andra största stad. Blev något av en antiklimax då staden inte var alls så charmig som jag föreställt mig, downtown var ganska dött och det hotell vi siktat in oss på var stängt. Det blev ett helt ok Best Western-hotell i stället. Dagen efter shoppade vi loss på en friluftsbutik i utkanten av staden, Summit hut, och åkte vidare mot Tombstone. Tombstone är den mest kända staden från Vilda västern. Där stannade vi en stund för att försöka insupa atmosfären från svunna tider. Jag läste i guideboken att staden i stort sett är autentisk men eftersom allt såg så fräscht ut verkade det nästan nybyggt och jag fick en känsla av filmkulisser.

Tombstones kyrkogård under fem år, Boothill, är ett intressant ställe. Här vilar bland annat de som dog under den kända skottlossningen i OK Corral 1881 då Doc Holliday, Wyatt Earp och hans två bröder Virgil och Morgan sköt ihjäl boskapstjuvarna the Clantons.

Vi åkte sedan vidare till den lilla charmiga fd gruvstaden Bisbee, som ligger i Arizonas sydvästra hörn. Här checkade vi in på ett historiskt hotell som heter Copper Queen hotel, mysigt och helt i viktoriansk stil, liksom hela byn.

Byn ligger på små kullar och har bevarat sin viktorianska charm. Konstnärer har flyttat in där gruvarbetare har flyttat ut. Käkade en god middag på hotellets restaurang och tog en sväng inom saloonen där en trubadur spelade innan vi gick tillbaka till rummet. Väl på rummet blev det inget softande av eftersom toaletten svämmade över så vi fick hålla på att torka golv och slutligen byta rum innan vi kunde lägga oss. Det var kanske ett av hotellets tre spökens som hittade på hyss. Vi bodde i den del av hotellet där både lilla pojkspöket och Julia Lovell syns till regelbundet. Pojken drunknade i en närliggande flod och har sedan dess varit på hotellet troligtvis för att en av hans föräldrar jobbade där. Flera har känt av hans närvaro när de tappat upp bad. Julia var en prostituerad kvinna som tog med sig sina kunder till hotellet. När hon blev förälskad i en av sina kunder och kärleken var obesvarad tog hon sitt liv i ett av hotellets rum och har lekt med män där sedan dess.

På vägen tillbaka till Tucson åkte vi på småvägar för att få ser mer av omgivningarna. Gjorde ett stopp på Tucsons flygmuseum med militärinriktning innan vi åkte ut till Tanque Verde ranch där vi bokat upp tre nätters vistelse. För nu skulle vi lära oss att rida!

Samma kväll vi anlände till ranchen hade de BBQ med bar och trubadur. Mycket trevligt. Vi sov som stockar på natten men var ändå ganska trötta när klockan ringde kl. 6 på morgonen. Vi skulle iväg på vår första ridtur. Pelle blev genast kompis med sin häst Martin och jag och Tank kom ganska bra överens också även om han var lite långsam. Tank var ibland mer intresserad av att äta buskar än att hinna ifatt resten av gruppen. Men det var en trevlig tur och när man vågade lyfta ögonen och titta sig omkring var det jättehäftigt att rida så nära de stora saguaro-kaktusarna. Frukosten serverades ute i öknen men vid bord och med lagad mat.  När vi kom tillbaka från frukostturen tog vi en kurs i intermediate horsemanship. Jag red Snuffy som stökade lite med mig. Han var lite otålig och blev svår precis innan det var vår tur att utföra de olika övningarna. Lite läskigt eftersom jag inte är van vid hästar. Och det är säkert med hästar som med så många andra djur. En fast och tydlig hand och de är lättare att styra men hästen kände säkert att jag var osäker..

På eftermiddagen hängde vi med på ytterligare en walking tour och denna gång gick det mycket bättre med dagens tredje häst för mig, Boomerang. Pelle höll fast vid sin Martin. Det är ju kul att rida, lite ont i baken har jag ju förstås.

Morgonen därpå tog vi en morgontur med häst innan frukost igen. Jag fick Tank så jag var alldeles slut när vi kom tillbaka efter att ha försökt få honom att inte stanna och käka hela tiden. Såg både skallerorm och fågelspindel. På eftermiddagsturen red jag på Major som var en lugn och härlig häst. Lätt också för han började trava så fort han kom lite efter gruppen, utan att jag behövde göra något. Under ridturen började det dra ihop sig till en rejäl regnskur så hela gruppen fick vända hemåt tidigare än planerat. Ändå hann vi inte riktigt fram till ranchen innan himlen öppnade sig och det fullkomligt öste ner. Både vi och hästarna var dyblöta.

Efter kvällens middag lyssnade jag och Pelle på en föreläsning om indianer i sydvästra USA. Föreläsare var antropologen Diane Wright från Flagstaff. Diane hade tagit med sig en hel del smycken och konst och vi köpte en sandmålad tavla av navajoursprung och två par örhängen.

Vistelsen på ranchen kostade oss ungefär 330 dollar per natt för oss båda inklusive aktiviteter och mat. Helt klart värt det!

Från ranchen åkte vi direkt till Phoenix. Vi stannade lite innan stan på en stor outlet där vi käkade lunch och jag slog till på ett par vita Gola-dojor. Var jättetrötta när vi kom fram till Phoenix så att sitta och vänta på att Best Western-hotellet skulle få igång datasystemet var inte aktuellt utan vi drog vidare till ett Quality Inn som också låg nära flygplatsen. Tog bilen till Scottsdale på kvällen där vi hittade en japansk restaurang som heter Dozo. Deras california rolls var utsökta! Men Pelle var inte helt nöjd med sin Salmon skin roll som ju var precis vad det låter som och inte den goda strut han av någon anledning fått för sig att det skulle vara. Då omelettsushin var slut rekommenderade den glade kocken att jag kunde ta sparrisvarianten istället och de var faktiskt riktigt goda. Den glade japanske kocken frågade om vi hade sushirestauranger i Sverige och det berättade vi att vi hade jättemånga. Sen berättade vi också att vi åt mycket lax och sill, även rå sill och då frynte han på näsan. Det skulle han absolut inte äta. Men laxskinn går bra….?

Så här avslutades vår härliga vistelse i sydvästra USA. Från Phoenix åkte vi sedan till New York några dagar men den staden får jag skriva om vid ett annat tillfälle.

Vill du läsa om hela bilresan runt USA finns den i sin helhet under Resmål. https://reseinspiration.com/resmal-2/usa-i-cadillac-genom-sydvastra-usa/

Jag vill avsluta med ett tips vid bilande i USA. Köp medlemskap i svenska Motormännen då du får rabatt på en rad hotell och restauranger. Det kommer att löna sig!