USA – i Cadillac genom sydvästra USA

Det här är faktiskt en av de roligaste resor vi gjort. Först knappt tre veckor med bil i Kalifornien, Nevada och Arizona och sedan några dagar i New York. Jag kommer att fokusera på rundresan med bil här. New York får bli en annan historia.

Så vilken bil ska man hyra? Min första önskan var en cab eller ännu hellre en Buick från typ 80-talet, en sån där som ser ut att vara täckt med trä på sidorna ni vet. Jag kollade Rent a wreck och andra sajter men hittade inga såna bilar så till slut tog vi en annan amerikansk bil som skulle vara mer ståndsmässig tyckte vi. En Cadillac. Och går det nu inte att få en gammal rosa Cadillac från 50- eller 60-talet får man ta en ny. Inte så dumt det heller…

Vår i tre veckor!

Tid för resan 25/8-13/9

Så här såg vår resplan ut:

Dag 1-3              San Francisco
Dag 3                 San Francisco – Napa valley – Manteca (Kalifornien)
Dag 4-5              Yosemite National park (Kalifornien)
Dag 5                 Yosemite – Santa Cruz (Kalifornien)
Dag 6-7              Highway 1, Santa Cruz – Santa Barbara (Kalifornien)
Dag 8                 Death valley och ankomst Las Vegas (Kalifornien och Nevada)
Dag 9-10            Las Vegas (Nevada)
Dag 10               Lake Mead – Seligman (Nevada)
Dag 11               Tusayan – Grand Canyon (Arizona)
Dag 12               Grand Canyon – Kayenta (navajoland, Arizona)
Dag 13               Canyon de Chelly och Window Rock (navajoland, Arizona)
Dag 14-16          Tucson – Tombstone – Bisbee (Arizona)
Dag 16-19          Ranch i Arizona
Dag 19               Phoenix (Arizona)

Vi landar i San Francisco en augustidag och hämtar ut vår Cadillac STX hos biluthyrningsfirman Alamo. Jag satte mig vid ratten och Pelle läste kartan för att ta oss in till centrala SF och leta upp Hotel Triton. Efter några felkörningar i South of Market hittar vi hotell Triton som ligger vid Grant Ave precis vid Chinatown-porten. Hotel Triton är hotellet för dig som gillar rock och kitsch!

Pelle smälter in i miljön på Hotel Triton

Dagen därpå åt vi frukost på Café de la Presse precis bredvid hotellet. Mums med american pancakes m sirap, jordgubbar och banan och youghurt.

Sen påbörjade vi en lång stadsvandring. Vi täckte Downtown, Nob hill, North beach, Jackson Square, Union Square, Financial district och Fisherman´s Wharf. Vid Pier 39 underhölls vi av både sjölejonen och av utsikten över Alcatraz och Golden Gate.

Sjölejonen vid Pier 39
Alcatraz. Hemvist åt både Al Capone och Machine Gun Kelly när det begav sig.
Transamerica Pyramid till vänster. Ett av SFs kändaste landmärken och högsta byggnaden i staden.

Hamnade bland annat på Victoria´s Secret där jag handlade underkläder. Vilken service! Vackra omklädningsrum och smart säljteknik.  Bland annat fick jag, förutom den bh jag själv valt ut, en låda med fyra bh-modeller som var deras bästsäljare i min storlek. Och visst – jag gick på det!

Från Fisherman´s Wharf tog vi cable car hem och gjorde det ”the local way”, d.v.s hoppar på en station mellan ändhållsplatserna för att slippa köerna och tar en plats hängandes på sidan.

San Francisco är betydligt mindre men ack så mycket vackrare och trevligare än grannen Los Angeles. Det är en av landets mest liberala städer och gayscenen är därför inte helt oväntat stor här.

Trodde inte jag skulle säga att en brandbil är snygg, men den här är fasen det!
Muralmålning på hus. En vanlig förekommande syn i SF.

Dagen det var dags att åka ifrån San Francisco hämtade vi ut vår Cadillac och tog sedan en tur runt staden för att se vissa delar innan vi lämnade den. Vi körde på Lombard St, stans slingrigaste gata och Filbert St, den brantaste gatan och som kändes som när man åker över högsta toppen på en berg- och dalbana.

Lombard St, stans slingrigaste gata, sedd framifrån.
På väg över krönet på Filbert St, stans brantaste gata.

Vi beundrade också de fina kvarteren och husen i Pacific Heights och tog en tur igenom Haight-Ashbury – flower power-generationens vagga. Syntes bara några få spår från den eran idag. Sen var vi redo att ta oss an Golden Gate-bron för nu skulle vi åka norrut till Napa valley. Oturligt nog var det en dag med den berömda SF-dimman så vi såg brons röda bågar sträcka sig in i molnen. Men vi tyckte att den var jättefin ändå och framförallt en härlig upplevelse att köra över!

Golden gate. In i dimman!
På väg över Golden gate.

Vi körde längs väg 29 genom Napa valley, ett av Kaliforniens kända vindistrikt. Innan vi började prova viner stoppade vi på Napa Premium Outlet och shoppade kläder och skor. Billigt med märkeskläder!

Första vingården vi stannade vid heter Heitz, ett tips från en norska vi träffat på resan. Här var provningen gratis men vi gillade egentligen bara deras portvin så vi köpte med oss två flaskor port hem. Pelles önskan var att besöka Beringer vineyards så det blev vårt nästa stopp. Här betalade man för provningen och fick då tre olika viner. Det absolut godaste var ett Cabernet Sauvignon för 115 dollar. Så len, så len! Det var ändå för dyrt för en flaska vin så vi köpte istället en flaska Chardonnay med nötig smak och annan röd Cabernet Sauvignon istället.

Vinprovning hos Beringer vineyards

Det blir ju till att spotta i hinken när man är på bilresa i vinprovningsland och efter att ha provat totalt elva viner var vi nöjda och beslöt oss för att åka vidare mot Yosemite National park.

Vi ville hinna så nära parken som möjligt för att kunna komma dit tidigt dagen därpå. Vi slutade på ett Best Western-hotell i Manteca där vi käkade och drack gott på Applebee´s.

Ju närmare Yosemite vi kom desto mer märkte vi hur landskapet förändrades och blev kulligare och grönare. Längs vägen såg vi odlingar med mandelträd och vinrankor.

På väg till Yosemite
Mandelträd

Väl framme i Yosemite fick vi sista rummet på Yosemite lodge, ett stort komplex i Yosemite valley. Kostade då 113 dollar (år 2006) + moms. Lite mycket för det lite halvsunkiga rummet, men som nationalekonomiutbildad förstår jag utbud och efterfrågans effekt på priset…

I dalen finns små ekorrar som letar ekollon och på kvällen kom även tvättbjörnarna fram som sprang runt och lekte runt lodgen.

Kompis i Yosemite

Morgonen därpå gick vi upp ganska tidigt för vi hade bokat in oss på en tur till Glacier point, en stor utsiktsplats högst upp på en klippa. Dit kom vi med buss och under färden berättade guiden och tillika chauffören om Yosemites natur och om parken. I närheten av Glacier point fick vi se en black bear (svartbjörn?), en mamma med två små ungar! Fantastiskt att få se dem så nära och så obekymrade om vår närvaro i bussen. Vi Glacier Point beundrade vi utsikten en stund och satte sedan fart på en hikingled tillbaka till dalen. Den var totalt ca 1.5 mil. Leden bjöd på en fantastisk utsikt över dalen, flera vattenfall och Half Dome mm.

Den halva klippan, Half Dome

Nevada Falls, Yosemite

Ekorrarna sprang runt benen på oss när vi traskade fram i ganska rask takt. Orkar du med en liten avstickare från leden kan du gå till Nevada Falls som är ett jättefint vattenfall. För det mesta gick hela vandringen neråt, vi hade bara en stigning tror jag. Och vad det kändes i fötterna sen! Skönt med en dusch, käka lite och sedan sätta sig i bilen igen. Ut från parken åkte vi en annan väg än den vi hade kommit in via och vi gjorde ett litet stopp i en charmig by som heter Mariposa på vägen.

Landskapet började mer och mer se ut som när vi åkte mellan Manteca och Yosemite med gula betesmarker varvade med stora fält av majsgrödor eller mandelträd. Tomater verkar också vara en vanlig odlingsgrönsak i trakten för vi passerade flera lastbilar fullpackade med tomater. Vi korsade bergen för att sen åka mot Santa Cruz. Vi kom fram sent till Santa Cruz och hittade ett urcharmigt och romantiskt hotell som heter the Babbling Brook Inn.

The Babbling Brook Inn, Santa Cruz
Från Santa Cruz skulle vi sen åka Highway 1 söderut. Vi körde av vid Monterey och Fisherman´s Wharf för att äta en god lunch på restaurang Old Fisherman´s Grotto. Sen fortsatte vi ut på Monterey-halvön för att köra den tur som heter 17 mile drive. Turen är avgiftsbelagd (8.75 dollar år 2006) och bjuder på många fina vyer mot kustremsan, golfbanor och fina hus. Finast är nog cypressträden som växer naturligt här (en av två platser i världen) och framförallt det ensamma cypressträd som står ute på en klippa i vattnet.

Fiskebåtar vid Monterey
17 mile drive
Lone Cypress längs 17 mile drive

Sen åkte vi raka vägen längs Hwy 1 söderut mot San Simeon, förutom ett antal fotostopp förstås. Highway 1 är en kustväg med vacker utsikt över Stilla havet och det är inte många samhällen och städer på vägen. Så det gäller att planera tankningar, övernattningar, mat mm. Precis innan San Simeon såg vi sjöelefanter på stranden och det var i San Simeon vi stannade för natten, på ett Best Westernhotell igen, nu med ett rum med brasa och sjöutsikt.

Längs Highway 1, Kalifornien

San Simeon

Sen följde en dag med mest bilkörning. Först längs Hwy 1 till Santa Barbara där vi tog av nordöst mot Barstow där vi stannade för natten. De flesta fortsätter Highway 1 ända ner till Los Angeles men det lockade inte oss. Jag hade redan varit där och kände inget behov av att uppleva den staden igen just då och Pelle var inte heller lockad. Så därför tog vår Hwy 1-resa slut i Santa Barbara som verkar vara en välmående och trevlig stad.

Barstow var ett stopp på väg till Death valley och Las Vegas.

Komma in i Mojaveöknen var häftigt. Mjuka torra kullar, sedan flackt för att i nästa stund bjuda på karga toppar. Mycket varmare här än vid kusten också.

Från Baker åkte vi norrut mot Death valley national park. Det var mestadels bra vägar och själva parken överraskade positivt! Det var en mycket mer färgglad och faktiskt vacker upplevelse och natur än väntat. Vi såg stora sanddyner, stora saltfält och saltformationer, karga berg och lågväxt vegetation.

Death valley

Vid Badwater är man vid lägsta punkten på denna sida halvklotet, ca 85 meter under havsnivån. Vid Badwater finns en liten pöl med klart vatten. Det är inte giftigt att dricka men är väldigt salt och smakar illa.

Klart och fint vatten men ack så salt

Death valley fick sitt namn av en grupp immigranter som lyckades ta sig igenom dalen trots att de fick slut på vatten och föda. Vi tänkte flera gånger på de stackare som varit tvungna att korsa Mojaveöknen och Death valley, ex immigranter, guldletare, cowboys mfl och vilken otrolig pärs det måste ha varit. Med denna värme! Vi hade 46 grader C när vi var där och i Badwater har man uppmätt hela 57 grader i skuggan! Otaliga cowboy-filmer har spelats in i den här miljön. Det är nog bara John Wayne och Clint Eastwood som klarar detta landskap ;).

Sen bar det iväg till Vegas! Vi kom fram i skymningen och åkte längs hela huvudavenyn the Strip fram till Luxor, som var vårt hotell för två nätter framåt. Vi fick ett db-rum i pyramiden för 109 dollar på fredagsnatten och 249 dollar på lördagen. Utbud och efterfrågan igen.

I dagsljus dagen efter tog vi oss an the Strip igen, nu för att spana in de olika hotellidéerna. Säga vad man vill men Las Vegas är galet och inget annat. Det är otroligt underhållande att gå runt och titta in i de olika hotellkomplexen.

Paris
New York, New York
Luxor

Kända fontänshowen på Bellagio

Vi köpte också biljetter till föreställningen O som visas på hotell Bellagio, den flottaste och mest spektakulära föreställningen sades det då i Vegas. Vi såg fram emot föreställningen, klädde upp oss och begav oss till Caesar´s Palace först där vi käkade middag på deras bufférestaurang. Hotellen är så enormt stora att det är lätt att gå vilse. Själva föreställningen O av Cirque du Soleil var fantastisk (150 dollar för balkong första raden). En uppvisning i akrobatik, simhopp och gymnastik på samma gång men på det vackraste sätt jag sett. Scenen var stundom vatten stundom scengolv. Effekterna och ljussättningen var otroliga och inte minst påkostat!

Efter showen var det dags att påbörja vår karriär som casinospelare. Fast den tog slut en stund senare vid ett Black Jack-bord på Luxor. Så här: jag älskar spela spel men inte om pengar. Nu tillhör det ändå själva upplevelsen av Vegas att faktiskt spela så vi tog ca 1 000 spänn var (100 dollar 2006) och såg de som respengar. 1000 spänn var för själva upplevelsen helt enkelt. Nu ska nämnas att med 100 dollar kommer du inte långt, om du inte har sjukt stor tur eller är otroligt skicklig. Jag som gillar spela Texas hold´em hade inget vid de borden att göra eftersom pengarna knappt räckte till insatsen. Därför blev det Black Jack, vilket jag inte spelat så ofta. Orutinerad och osäker sitter jag där i alla fall och till och med croupieren fick sympati och hjälpte oss lite. Jag vet inte om det var det eller att jag var orutinerad som förargade en viss medspelare vid samma bord. Han tyckte att mina och Pelles val påverkade hans giv. Så något avtryck hade jag tydligen gjort när jag lämnade bordet 100 dollar fattigare.

Morgonen efter checkade ut och fortsatte vår bilresa, nu mot Grand Canyon och Arizona. Några stopp på vägen var bl a Las Vegas Premium Outlet där jag slog till på ett par Puma-dojor, mkt billigare än i Sverige förstås. Vi köpte med oss mackor från Subway som vi intog vid en utsiktsplats över Lake Mead vid Hooverdammen. Hooverdammen kastar sig James Bond nerför i GoldenEye-filmen. Lake Mead hade intagits av segelbåtar den här söndagseftermiddagen.

Hooverdammen

Sen körde på en bit till och tog till slut in på ett riktigt sunktigt hotell i Seligman. Du vet, plastskydd över madrassen, fläckiga lakan och ostädat. Fy fasen, jag gick runt i rummet och försökte att inte vidröra någonting. Än idag kan jag undra hur jag egentligen kunde sova där en natt. Jag vägrade duscha i det äckliga badrummet så vi begav oss tidigt iväg i riktning mot Grand Canyon. Käkade frukost i Williams på ett lokalt ställe som var fullsatt. För idag var det nämligen Labour Day och alla är lediga.

Vi passerade det lilla samhället Tusayan som dagen till ära bjöd på en marknad med navajo-hantverk och uppträden. Vi köpte med oss några fina hantverk och åkte sedan vidare till USAs mest kända nationalpark Grand Canyon.

Föreställning av navajos i Tusayan
I Grand Canyon åkte vi till Visitor Centre och fick lite info om parken samt bokade hotell för natten på Yavapai lodge. Direkt fick vi möta det vackra Grand Canyon genom att vi stannar till på ett antal utsiktsplatser. Det är så vackra färgskiftningar och är så stort! Att det skulle vara vackert var jag nog inställd på, det är ju trots allt USAs mest kända nationalpark. Men att det var så storslaget och mäktigt tog nästan andan ur mig.

På kvällen tog vi shuttle bus till Hopi point där vi bevittnade en fin solnedgång. Käkade middag på vår lodge innan vi gick och lyssnade på Ranger Bob som berättade historier och anekdoter om Grand Canyon.

På väg från Grand Canyon dagen efter körde vi längs den scenic route som heter Desert View Road. Vid Desert view point har du en fin, nästan 180-gradig utsikt över dalen. På platsen låg även Watchtower som byggdes på 30-talet. Inuti fanns fina indianmålningar och en presentbutik.

Watchtower

Sen brände vi på fram till Kayenta, förutom ett stopp i Tuba city. Längs vägen fanns flera marknadsplatser där indianer sålde hantverk. Nu var vi nämligen inne i Navajoland. Området är ett indianreservat för navajoindianer. Det är ett vackert landskap, rödskiftande berg på ena sidan och busk- och trädförsedda berg på den andra. Varmt på dagen och kyligt på natten. Kayenta ligger vid Monument valley, detta röda område. Här har otaliga vilda västern-filmer spelats in.

På väg från Grand Canyon till Kayenta

Vi ser direkt skillnad på uppträdandet från indianer och övriga amerikaner. Navajoindianerna har ett mer lågmält och blygsamt sätt att ge service på till exempel. Charmigt och genuint!

Här i navajoland har de även en annan tidräkning, de lägger på en timme så det gäller att hålla reda på när man åker in och ut från området. De har även egna lagar, bland annat alkoholförbud, så att få tag på en öl går inte.

En dag åkte vi till Canyon de Chelly, fortfarande inom navajoområdet. Vi tänkte först ta en av alla turer som går att haka på i området men när vi kom dit visade det sig att det går att hyra en privat guide, alltid navajoindian, närsomhelst och för endast 15 dollar i timmen. – Taget, sade vi och bokade upp en 3-4 timmars hike direkt.  Vår guide för hiken hette Raymond Yellowbird. Han var en aning reserverad till en början men visade sig vare en bra guide och ett trevligt sällskap under turen. Turen gick ner i dalen vid Ledge Ruin Overlook och gick längs dalen för att sedan komma upp vid Tunnel Overlook igen. Trevlig tur i trevligt klimat och vacker miljö. Raymond visade oss pueblohusen i bergen, fyrkantiga eller runda hus där indianernas förfäder bodde för flera hundra år sedan. Efter puebloindianerna innebodde navajoindianerna dalen och från dem kan man i de branta bergen se utstakade stigar som nötts ut i berget. Fascineras över att de verkligen tog sig fram på dessa branta berg och än mer fascinerad över att indianerna gjort målningar på helt vertikala väggar. Hur stod de när de gjorde dem?

Canyon de Chelly

Raymond fick betalt för fyra timmar och dricks och vi begav oss till Window Rock. Raymond berättade om en navajofestival som pågick där. Window Rock ligger nära gränsen till New Mexico och ligger mitt i Navajoreservatet. Vi checkade in på ett hyfsat Quality Inn-hotell som kostade bara drygt 80 dollar inkl skatter och frukost. På festivalområdet gick vi till rodeon. Kändes lite surrealistiskt på nåt vis med en massa indianer i cowboykläder. Det var kul att se rodeo för första gången och jag har aldrig tänkt på att det finns så många olika grenar. Brotta ner en kalv, bara lasso runt kalv, rida vildhäst, rida tjur mm.

Rodeo

När vi var mätta på underhållning och deras mod gick vi för att käka middag. Vi valde Denny´s, ett diner utanför stan. Visade sig vara ett lyckokast för jag fick ett mycket rörande bemötande av navajotjejen som serverade oss. När vi lämnade restaurangen fick jag en personlig gåva av henne, en hårpinne som hon tillverkat själv. Jättefin och så glad jag blev!

Från Window Rock tog vi oss söderut, förbi Petrified Forest National Park, dit vi kom lagom till en film om parken. Vi körde aldrig in i nationalparken men såg träd i genomskärning i Visitors center istället. Liggande träd såg vi längs vägen varvat med dinosaurier (reklam för Dinosaur Park). Dessa förhistoriska träd består utav kvartskristaller som ersatt träcellerna och som skapar vackra färger och mönster av trädet i genomskärning.

Petrified wood

Nu lämnade vi navajoland och åkte igenom apacheland. Landskapet förändrades hela tiden. I Apacheland var det grönt och mycket skog.

Apacheland

På eftermiddagen kom vi fram till Tucson, Arizonas andra största stad. Blev något av en antiklimax då staden inte var alls så charmig som jag föreställt mig, downtown var ganska dött och det hotell vi siktat in oss på var stängt. Det blev ett helt ok Best Western-hotell i stället. Dagen efter shoppade vi loss på en friluftsbutik i utkanten av staden, Summit hut, och åkte vidare mot Tombstone. Tombstone är den mest kända staden från Vilda västern. Där stannade vi en stund för att försöka insupa atmosfären från svunna tider. Jag läste i guideboken att staden i stort sett är autentisk men eftersom allt såg så fräscht ut verkade det nästan nybyggt och jag fick en känsla av filmkulisser.

Tombstone

Tombstones kyrkogård under fem år, Boothill, är ett intressant ställe. Här vilar bland annat de som dog under den kända skottlossningen i OK Corral 1881 då Doc Holliday, Wyatt Earp och hans två bröder Virgil och Morgan sköt ihjäl boskapstjuvarna the Clantons.

Något otraditionell skrift på gravstenen

Vi åkte sedan vidare till den lilla charmiga fd gruvstaden Bisbee, som ligger i Arizonas sydvästra hörn. Här checkade vi in på ett historiskt hotell som heter Copper Queen hotel, mysigt och helt i viktoriansk stil, liksom hela byn.

Bisbee

Byn ligger på små kullar och har bevarat sin viktorianska charm. Konstnärer har flyttat in där gruvarbetare har flyttat ut. Käkade en god middag på hotellets restaurang och tog en sväng inom saloonen där en trubadur spelade innan vi gick tillbaka till rummet. Väl på rummet blev det inget softande av eftersom toaletten svämmade över så vi fick hålla på att torka golv och slutligen byta rum innan vi kunde lägga oss. Det var kanske ett av hotellets tre spökens som hittade på hyss. Vi bodde i den del av hotellet där både lilla pojkspöket och Julia Lovell syns till regelbundet. Pojken drunknade i en närliggande flod och har sedan dess varit på hotellet troligtvis för att en av hans föräldrar jobbade där. Flera har känt av hans närvaro när de tappat upp bad. Julia var en prostituerad kvinna som tog med sig sina kunder till hotellet. När hon blev förälskad i en av sina kunder och kärleken var obesvarad tog hon sitt liv i ett av hotellets rum och har lekt med män där sedan dess.

På vägen tillbaka till Tucson åkte vi på småvägar för att få ser mer av omgivningarna. Gjorde ett stopp på Tucsons flygmuseum med militärinriktning innan vi åkte ut till Tanque Verde ranch där vi bokat upp tre nätters vistelse. För nu skulle vi lära oss att rida!

Samma kväll vi anlände till ranchen hade de BBQ med bar och trubadur. Mycket trevligt. Vi sov som stockar på natten men var ändå ganska trötta när klockan ringde kl. 6 på morgonen. Vi skulle iväg på vår första ridtur. Pelle blev genast kompis med sin häst Martin och jag och Tank kom ganska bra överens också även om han var lite långsam. Tank var ibland mer intresserad av att äta buskar än att hinna ifatt resten av gruppen. Men det var en trevlig tur och när man vågade lyfta ögonen och titta sig omkring var det jättehäftigt att rida så nära de stora saguaro-kaktusarna. Frukosten serverades ute i öknen men vid bord och med lagad mat.  När vi kom tillbaka från frukostturen tog vi en kurs i intermediate horsemanship. Jag red Snuffy som stökade lite med mig. Han var lite otålig och blev svår precis innan det var vår tur att utföra de olika övningarna. Lite läskigt eftersom jag inte är van vid hästar. Och det är säkert med hästar som med så många andra djur. En fast och tydlig hand och de är lättare att styra men hästen kände säkert att jag var osäker..

På eftermiddagen hängde vi med på ytterligare en walking tour och denna gång gick det mycket bättre med dagens tredje häst för mig, Boomerang. Pelle höll fast vid sin Martin. Det är ju kul att rida, lite ont i baken har jag ju förstås.

Frukostritt på Tanque Verde ranch
Jag på Tank näst längst bak. Instruktören fick rida bakom för att skynda på honom lite.
Vackert landskap med saguarokaktusar
Jag på Major

Morgonen därpå tog vi en morgontur med häst innan frukost igen. Jag fick Tank så jag var alldeles slut när vi kom tillbaka efter att ha försökt få honom att inte stanna och käka hela tiden. Såg både skallerorm och fågelspindel. På eftermiddagsturen red jag på Major som var en lugn och härlig häst. Lätt också för han började trava så fort han kom lite efter gruppen, utan att jag behövde göra något. Under ridturen började det dra ihop sig till en rejäl regnskur så hela gruppen fick vända hemåt tidigare än planerat. Ändå hann vi inte riktigt fram till ranchen innan himlen öppnade sig och det fullkomligt öste ner. Både vi och hästarna var dyblöta.

Efter kvällens middag lyssnade jag och Pelle på en föreläsning om indianer i sydvästra USA. Föreläsare var antropologen Diane Wright från Flagstaff. Diane hade tagit med sig en hel del smycken och konst och vi köpte en sandmålad tavla av navajoursprung och två par örhängen.

Vistelsen på ranchen kostade oss ungefär 330 dollar per natt för oss båda inklusive aktiviteter och mat. Helt klart värt det!

Från ranchen åkte vi direkt till Phoenix. Vi stannade lite innan stan på en stor outlet där vi käkade lunch och jag slog till på ett par vita Gola-dojor. Var jättetrötta när vi kom fram till Phoenix så att sitta och vänta på att Best Western-hotellet skulle få igång datasystemet var inte aktuellt utan vi drog vidare till ett Quality Inn som också låg nära flygplatsen. Tog bilen till Scottsdale på kvällen där vi hittade en japansk restaurang som heter Dozo. Deras california rolls var utsökta! Men Pelle var inte helt nöjd med sin Salmon skin roll som ju var precis vad det låter som och inte den goda strut han av någon anledning fått för sig att det skulle vara. Då omelettsushin var slut rekommenderade den glade kocken att jag kunde ta sparrisvarianten istället och de var faktiskt riktigt goda. Den glade japanske kocken frågade om vi hade sushirestauranger i Sverige och det berättade vi att vi hade jättemånga. Sen berättade vi också att vi åt mycket lax och sill, även rå sill och då frynte han på näsan. Det skulle han absolut inte äta. Men laxskinn går bra….?

Så här avslutades vår härliga vistelse i sydvästra USA. Från Phoenix åkte vi sedan till New York några dagar men den staden får jag skriva om vid ett annat tillfälle.

Jag vill avsluta med ett tips vid bilande i USA. Köp medlemskap i svenska Motormännen då du får rabatt på en rad hotell och restauranger. Det kommer att löna sig!

4 thoughts on “USA – i Cadillac genom sydvästra USA”

  1. Åh vilken underbar resa! En sån som jag skulle göra. Men yngsta barnet (3 år) måste bli lite äldre först … På min blogg kan du läsa om 3-barnsfamiljen som bilade från kust till kust i USA (!) och om många andra resor och resmål, med fördel tillsammans med barn.

    Bästa hälsningar,
    Rosita, resglad 3-barnsmamma

    • Hej Rosita, kust till kust är en resa jag är sugen på också! Ska absolut läsa din blogg och finna inspiration, tack för tipset! Själv väntar jag bl annat med stora Indien-resan tills barnen blir lite äldre. Och Mongoliet. Ha det gott! //marina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s