Wismar är en gammal stad vars välbevarade stadskärna finns med på Unescos världsarvslista. Under medeltiden var staden ett viktigt handelscentrum inom Hansan och de tegelgotiska byggnaderna runt torget vittnar fortfarande om den tiden.
Men för svenska besökare är det kanske stadens senare historia som är mest intressant.
Efter Westfaliska freden 1648 blev Wismar svenskt och förblev under svensk krona i över 150 år. År 1803 pantsattes staden till hertigdömet Mecklenburg-Schwerin med en svensk återlösningsrätt på 100 år. Den rätten utnyttjades aldrig och 1903 avsade sig Sverige formellt sina anspråk på staden.
Svenskkopplingarna märks fortfarande. Vi åt lunch på Alter Schwede, ”Gamle svensken”, ett av stadens äldsta borgarhus från 1400-talet. I restaurangen hängde svenska flaggor och bilder på den svenska kungafamiljen som en påminnelse om den tid då Wismar faktiskt var en del av Sverige.
Mitt på det stora torget står även Wasserkunst, en praktfull vattenbrunn i renässansstil som byggdes på 1500-talet för att förse stadens invånare med färskt vatten. Den är svår att missa och bidrar till att torget känns ovanligt storslaget för en stad av den här storleken.
Vi stannade i Wismar på väg söderut i Europa i somras. När man har en lång dagsrutt att avverka så blir det ibland snabba stopp bara för att det behövs ätas, tankas osv men går det så lägger jag gärna in ett längre och mer givande stopp. Ska det ändå ätas så kan vi göra det på ett trevligt ställe och samtidigt se något nytt. Wismar blev ett sådant stopp med både god mat, lite shopping i stadens butiker och en oväntad påminnelse om hur långt de svenska avtrycken i Europa faktiskt sträcker sig.
